reaktion

nu ska jag göra som min bästa kompis, kuratorn säger.. och öppna mig, visa känslor och visa mig svag. eller ja, inte svag, men släppa på muren lite. det låter faktiskt som en jättebra idé eftersom jag inte mår perfa för tillfället, men alla har ju sina toppar och dalar. hon menar antagligen på ett eget papper för mig? men vart kommer jag med det? vart kommer jag med det här? ingenstans, men känner verkligen att det behövs just nu även om jag tror att högst 5 pers kommer orka läsa det.. och jag tvingar verkligen ingen att läsa det men om ni vill, kör på! 

idag är det den 3:e sept, på fredag den 4:e sept -09 - två år sen min mamma behövde hjälp helt plötsligt. två år sen min mamma bara hade "magont". två år sen jag tvinga henne ringa ambulansen med gråten i halsen. två år sen dom kom o tog henne ifrån mig med blåa läppar o kritvitt kropp o lämnade mig ovetandes gråtandes med en lillasyster. då är det två år sen jag såg ambulansförarna tvärnita och springa runt - hoppa in i bak o sen köra iväg i 180 med blåljus. två år sen jag var tvungen o uppleva det värsta hittils i mitt liv. två år sen min mamma o bästa vän dog, på riktigt. två år sen min mamma överlevde. två år sen jag grät 3 veckor i streck o mitt liv ändrades.
nu finns det dom som tänker; vad spelar det för roll när hon överlevde? du borde inte vara ledsen utan glad? att jag bara förstorar det. det gör jag inte, men det är inte så lätt alltid.. jag kan omöjligt förstå hur det känns när en nära går bort, för det har inte jag upplevt. de som inte upplevt detsamma som jag kan inte förstå mig fullt ut. och jag tänker inte förklara.. men det jag vill komma till är. jag vet nu att livet kan ta slut när som helst, var som helst, hur som helst. kan du dö i en hjärtinfarkt vid 36 års ålder så är allt möjligt, även de bra sakerna i livet, chanserna som vi tar. varje dag som gått sen dess har jag försökt få bort det från min hjärna, från min kropp, från min själ, försökt att intala mig själv att det inte är sant, vi är odödliga o oövervinneliga, vi klarar allt. men det är inte sant. och det tär på mig... som fan. folk undrar varför jag är nervös o får ångest över struntsaker? där har vi svaret. jag vill inte dö, jag vill inte att någon jag älskar ska dö. jag vill inte att någon slänger bort livet utan att tänka sig för lite. jag vill dö när jag gjort allt jag nånsin velat, som att sett allt här på jorden, kännt riktig kärlek - riktigt hat osv. det är därför även småsaker tar mig så rejält. för jag känner mig inte trygg längre helt enkelt i alla situationer, nåt jag alltid var förr även om jag kanske inte borde vart det pga många anledningar (som jag inte tänker gå in på nu för då blir det här lika långt som en harry potter bok) och ni ska veta hur jävla jobbigt det är att inte gilla den man har blivit i alla lägen.
när jag fick veta att jorden ska gå under 2012 kunde jag varken vara vaken eller sova. när de trodde att jorden skulle bli ett svart hål i september kunde jag ännu mindre leva. svininfluensan, knark, sjukdomar, misstag, deppressioner, självmord. det är mkt som skrämmer mig och som ofta håller mig vaken sent in på nätterna.. jag kan inte ens läsa psykiatri i skolan för det skulle få mig att tro på att det var jag med störningarna. men jag är på bättringsvägen, för jag tänker inte skjuta upp allt längre, för jag vågade ta tag i mig själv, jag vågade gråta o säga att jag behövde hjälp - läkarna trodde inte på mig, jag inbillade mig bara? ta dig i röven säger jag. tillslut fick jag hjälp. jag har lärt mig att man inte alltid behöver vara starkast, eller ja.. snart har jag lärt mig det, det är på väg. att det är okej att gråta o må dåligt. ibland behöver vi en hjälpande hand o någon som visar att man inte är själv med att känna rädsla, oro, ångest, panik över saker o ting. man är inte knäpp o man behöver inte vara tyst. jag tror att man ibland måste ge upp till en viss del, på ett visst sätt för att kunna förstå, vidareutvecklas o växa som människa. det är ju tyvärr det som livet går ut på, erfarenheter - bra som dåliga. vem har mest att berätta när vi sitter där som krymplingar o bara väntar in döden? det är väl bara så det är antar jag.
även om jag ibland hatar den jag blivit så finns mycket av mig kvar har jag märkt på sistonde, det har bara legat latent ett tag o jag har behövt den tiden o kommer att behöva mer för att ta mig igenom vissa saker som hänt o kunna lämna det bakom mig. sen är det klart att jag inte kan bli samma person som jag var vid 17 år, för man mognar iofs, men jag vill ha tillbaka den livsglädjen o lusten till att kämpa som jag hade då. jag vet att jag har utvecklats enormt under sommaren o hoppas innerligt att andra lagt märke till det, jag vet att jag är på rätt väg, påväg uppåt. och någon gång när jag älskar mig själv fullt ut igen o klarar av att öppna mig som man faktiskt är tvungen att göra o vara mig själv, då kommer jag hitta någon som älskar mig lika mkt som jag själv gör. på så sätt var det bra att du "inte vill ha ett förhållande" för innerst inne vill inte jag heller de, det är bara som det känns för att kunna skjuta undan det svåra. även om du är en av de finaste jag mött.
allt kommer bli bra tids nog, det är något jag faktiskt tror på nu, inte bara intalar mig längre, livet kommer vara värt all skit vi är tvunga o möta. med rätt hjälp som en fin familj, underbara vänner o någon utbildad så går det.. det är jag bombsäker på! det är inte så att jag vill komma någonstans med det här eller jag vill att någon ska tycka synd om mig, jag var bara tvungen att skriva av mig rejält om vad som försigår inne i mitt huvud. - en väldigt liten del av det. för tyvärr så är jag en riktig tänkare o det är inte alltid positivt.
men i alla fall, jag hoppas att alla försöker fokusera på de goda sakerna i livet o inte hänger upp sig på de dåliga för det tänker inte jag tillåta mig själv att göra. en sak till som folk borde testa: har ni sett the bucket list? de gör en lista på saker att ha gjort innan de dör. en sån gjorde jag häromdagen, fast "saker att göra eller saker som jag vill uppnå med mig själv innan studenten" - t.ex åka bort någonstans med polare ett par dagar o bara älska livet o chilla, våga synas o ta mer plats, pierca mig i bröstvårtan, lära mig åka snowboard efter så många år o försök, aktivera mig så jag kommer i en fin balklänning o kan vara nöjd med mig själv. ja, testa! tror en sån kan vara användbar faktiskt.

till sist lite låttips:
fanfanfan - thåström
you are my angel - kalle baah
nu måste vi dra - ken ring
life in technicolor - coldplay
if you got the money - jamie t
längtan - perkele
knock you down - keri hilson osv.
halo - haley james scott
det mesta med håkan

dags för lite sömn nu, surt att jag börjar bli hungrig..
<3


Kommentarer
Postat av: Jenny

:) Jag älskar dig vettu gumman :) <3

2009-09-04 @ 18:16:20
Postat av: Anonym

walter alltså, hehe ;)

2009-09-05 @ 13:01:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0