CherryLee

jag är 19år och tycker fortfarande att det är lika jobbigt som när jag var 8år.

stegen blir mkt hårdare och man hör ilskan i golvet
dörrar/skåp stängs igen hårdare
när man är i närheten möter ingen ens blick
man hör röster.. höga röster, gråt, skrik, lögner, hat
det skriks
de slåss, vissa får rivmärken andra stukade kroppsdelar o blåmärken
dörrar smälls igen
någon åker hemifrån utan att den andra vet vart
en av dom vill hänga sig eller liknande
man gömmer sig på rummet för det finns ingenstans att gå
man är bara ivägen vart som helst
sen är det jag som får trösta
det är jag som får stå ut med allt
det är jag som får försöka lösa problemen
det är vi som kanske behöver flytta.. ännu en gång.
och sen undrar ni varför jag alltid sett skolan som en trygghet?

jag är så jävla trött på det..
som liten tänker man alltid "tänk när jg blir stor, då kommer inte det här påverka mig alls"
men visst fan gör det det. lika mycket som då, skillnaden är ju bara att man förstår mer nu.
jag tycker ändå att det borde vara annorlunda nu,
efter så många år o under helt andra omständigheter, men nej.
borde dem inte ha lärt sig efter ett sånt jävla liv o så mkt skit?
den ena bråkar bara med oss o bryr sig inte ett jävla skit.
den andra bråkar med man, efter man, efter man. hitta dig nån bra nån gång, snälla?
jag är trött på att gå på tå och vara försiktig i mitt egna hem
jag är trött på att inte veta vad som väntar när man kommer innanför dörren
jag är trött på att alltid behöva finnas där
jag är trött på att alltid behöva vara den smarte
jag är trött på att alltid behöva vara stark
jag är trött på att alltid ta hand om alla andra.

jag pratar om var och varannan dag i minst 10år. less


inte konstigt att man är som man är när man är uppväxt i en sån jävla dysfunktionell familj.
kommer jag bli likadan?